Jag har inte gett upp

En dag kommer jag vakna och se tillbaka på mitt liv och le för att jag överlevt. Jag kommer vara tacksam för allt som hänt för att det format mig till den jag är nu. Jag kommer skaka på huvudet åt vissa saker som t ex den gången jag och en kompis liftade till Göteborg och jag kommer att skratta högt åt att jag var så dramatisk som jag var i min ungdom när det kom till killar, kompisar och fjortisfyllor. Jag kommer titta tillbaka på relationer och minnas de bra stunderna, men jag kommer också att komma ihåg alla lärdomar jag fick. Jag kommer uppskatta att jag gick igenom allt jag gick igenom och jag kommer stå där starkare än någonsin med min älskade sambo vid min sida. Min sambo som älskar mig på ett sätt som ingen annan gjort förut och som får mig att känna att det här verkligen är så som kärlek ska vara. Riktig kärlek. Min mamma skrev en gång att hon önskar att jag fick uppleva riktig kärlek någon gång i livet med någon som behandlar mig bra och tro mig, vi är två. Nu vill jag inte att mina ex ska läsa detta och tro att jag menar att de aldrig älskat mig osv för det har de säkert gjort på sitt sätt, men vi har varit så unga och dumma så visst vi var kära, men den där djupa odödliga kärleken, den fanns inte där. Hade den funnits där hade det aldrig blivit som det blivit, eller hur?

 

Mitt problem har ju alltid varit att jag accepterat den kärlek jag trott att jag förtjänat, så har jag sagt/skrivit många gånger så ni som följt mig genom livet känner säkert igen det. Men jag har även accepterat relationer med folk som behandlat mig dåligt för jag ville inte vara ensam, de ville ju va med mig och då hade jag åtminstone någon, de bra stunderna var ju så bra ändå och jag försökte alltid se det positiva istället för det negativa. Men aj, det har verkligen bitit mig i arslet efteråt. Det har varit fula uppbrott och det har kastats skit till höger och vänster; "Ja men du då!!". Alltid den där tävlingen i vem av oss som gjorde värst saker mot den andra, vem som var dåligast som partner och alla fel man tyckt den andra gjort. Låt oss vara ärliga, i en giftig situation blir inget bra. Men det är inte så längre och jag är faktiskt mogen nog att inse att man är två i det hela, jag har inget behov av att hävda mig eller hålla på, jag är så lugn och trygg i mig själv så vill bara vara ifred och gå vidare med livet. Det som varit har varit, nu är det över, gå vidare i lugn och ro. Jag har förstått att jag inte betytt mycket alls för vissa, jag har förstått att jag var lätt att byta ut för andra osv men för rätt person kommer jag aldrig någonsin behöva känna att jag inte är tillräcklig eller oälskad igen. För jag tror verkligen på att det finns en person för alla där ute, den kända pusselbiten, jag tror verkligen att kärlek finner oss vid rätt tidpunkt i livet och min tid kommer. Så den dagen, när jag står där, med hans hand i min och det känns som att jag har hittat hem då vet jag. Då kommer allting annat som jag gått igenom kännas så obetydligt och jag kommer att le för jag är så himla trygg och lycklig.