Att bli hel igen

Jösses, jag satt idag och gick igenom mitt livs tidlinje. Det är helt sjukt hur fort tiden har gått och hur annorlunda allt blivit på kort tid fast det ändå känns som att inget nytt hänt under solen men det har det ju, det har hänt massor. Nu är det lite mer än åtta år sedan jag flyttade till samhället jag bor i idag och snart är det dags att lämna denna plats för nya äventyr i en ny stad. Åtta år här, det är helt sjukt att det varit så lång tid men ändå känns det som att jag nyss flyttade hit. Vilket jäkla kapitel det varit ändå, så ja, jösses är ett ord som beskriver det ganska bra. Vad har jag lärt mig av detta då? Absolut ingenting. Haha, jo, det är klart jag har det. Jag kommer aldrig mer ignorera röda flaggor hos någon, för de röda flaggor man ignorerar i början kommer att jaga ikapp en i slutet. Tänk så mycket sorg och smärta man sluppit om man bara gått efter sin egna magkänsla och gjort förändringar tidigare. Men ja, man får vara tacksam för de fina stunder man haft också, bättre att fokusera på det än allt de negativa för annars gräver man bara ner sig i totalt mörker.

 

Jag var iväg på min traumabehandling idag och det är verkligen påfrestande. Man går igenom massa jobbiga minnen och ibland åker jag därifrån med en känsla av att vara mer trasig än när jag kom dit. Samma visa varje gång, jag pratar, hon pratar, hon rör vid mig, jag gråter, jag får ont i huvudet och åker hem. Sen tvärdäckar jag en stund för är så slut i kropp och själ efter allt vi går igenom och efteråt vaknar jag och känner mig så lugn och avslappnad, nästan lycklig. Att gå igenom bilder, konversationer och filmer från senaste året tar verkligen hårt på mig och jag är så ledsen för att det blev en så giftig situation som det blev. Men det är nyttigt också, för jag lär mig att bearbeta det och även om det är jobbigt som fasen att gå igenom igen så är det verkligen skönt att få det gjort. Det som inte dödar en gör en ju starkare sägs det så snart är jag Sveriges starkaste kvinna, haha.

 

Ja, tiden går verkligen fort. Det känns helt galet att min äldsta son redan fyllt nitton år och dessutom tagit studenten. Hur hände det liksom? Jag är inte en dag över tjugofem ju? Jo, jag är ju det men det känns ändå så overkligt på något vis. Nitton år. Jag har varit mamma mer än halva mitt liv och det känns som att jag bara hinner blinka så är barnen plötsligt vuxna. Kan man sakta ner tiden? Jag vet att det går jäkligt sakta när man kör plankan en minut men jag kan inte köra på det resten av livet för då avlider jag extra fort och det hade jag också tänkt dra ut på. Jag ska leva länge, det finns inget annat alternativ. Nej, nu ska jag sluta ordbajsa för det blir så långa inlägg varje gång.

 

Nu ska jag laga kvällsmat och sen ska jag bara se på serier, umgås med valpen och ta det lugnt. Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset igen för då är det dags för magnetröntgen. Blivit några turer nu fram och tillbaka, men det är inte bara själen utan även kroppen som behöver tas om hand. Hoppas att ni alla haft en bra start på veckan och att allt är bra med er.
Ta hand om er!